om isprinsessan och visir

många bloggar om stjärnor på is. ett program som jag tyckte var rätt tråkigt. visst hade vi kommentarer om alla och blev sura när de fick för lite poäng. mest ville vi ju se tony ta kritik fast då orkade vi inte sitta kvar under en reklampaus till så vi gick till valven och åt tapas istället.

jag kunde vart en av de där partnerserna i stjärnor på is, en sån som får glida runt med en halvkändis på bästa sändningstid. jag var en isprinsessa som liten, som virvlade runt i priuetter i glittriga klänningar och vita skridskor med massa taggar. jag var bäst av alla och kunna snurra jättelänge. självklart vann jag alla tävlingar, det kan ha berott på min oerhört långa blonda flätor.

eller så var det kanske inte riktigt så. det kanske var mer så att vi hängde på ekgatans spolade grusplan i villaområdet där en stor strålkastare gjorde vinterkvällen till dag. kanske var det så att jag var en medelmåtta vars största bedrift var att slå grannkidsen i baklängesåkning ett par gånger. men innerst inne var jag en isprinsessa som tog alla med storm. men jag fick konkurrera om uppmärksamheten på den där isbanan, min storebror stal showen när han visade att han kunde fånga puckar i kassen som ingen annan, med tänderna.

efter det tvingades alla kids i området skrida runt med visir fastsatt i hjälmen. så jag skyller min frånvaro i lördagsunderhållningen på min bror. försök vara graciös med en jofahjälm med visir.