om hösten och vemodet

det är tredje hösten nu på samma tema. visst har de vart olika alla tre men ändå med samma tonläge i bakgrunden.
ända sedan jag försökte vara au-pair hösten 05 har jag haft samma känsla i magen när den perioden kommer. den korta tiden jag var i italien lärde jag mig grymt mycket. vem jag är, vad jag vill och vad jag ska akta mig för. jag lever i allra högsta grad i konsekvenserna av den hösten idag.
om jag inte kommit hem efter mycket om och men hade jag och ola inte vart ett par idag förmodligen. om jag inte visste hur djupt vadstena är etsat i hjärtat hade jag förmodligen gett upp stan. om jag inte hade vart helt handfallen och arbetslös när jag kom hem hade jag kanske inte kommit till st persskolan och förälskat mig i yrket jag nu utbildar mig till.
jag lärde mig att jag kan bli ett socialt och känslomässigt vacuum om jag inte aktar mig. nu vet jag också hur det är att stå utan grund och skyddsnät.
under de höstar som kom efter har jag vart tacksam över att jag fick chansen att inse vad som betyder något. även om höstar i allmänhet är skit och trist. bakom allt dunkar en vemodighet över det som aldrig blev. vankelmod inför det jag gav upp. vem hade jag varit?

idag upptäckte jag att vemodet dunkar högre denna höst. vadstena är inte samma. de flesta har flyttat och gemytligheten syns bara på ytan. kanske är det för att jag mer eller mindre pluggar på distans och får dålig social input. jag kan ringa halva telefonboken men folk är upptagna med sina liv. skaffar barn och jobb. kanske är det för att jag nu har ett stabilt förhållande och slipper vara orolig för hur allt ska gå. hur som helst så undrar jag varför jag pålat ner mig här så envist när vardagen är lika trist överallt.

idag har jag undrat om ett korridorsrum för 3600 är värt för att ha folk runt omkring mig på vardagarna.