om värken och pensionen

alla som känner mej vet ju att jag har problem med lederna. diagnosen är någon krånglig och lömsk form av reumatism. den har ändrat karaktär genom åren. från att ha varit som ett blixtnedslag som gör att jag blir helt dysfunktionell och högmedicinerad i tre dagar till en mer molande form som håller i sig. ibland har jag så lite ont att jag glömmer av mej och även när jag har ont som satan så är jag så van att jag anpassar mej. så därför blev jag lite tagen på sängen i helgen nör jag fick frågan, "är du orolig över hur det kommer bli när du blir äldre?"

det är klart att jag är. men jag har aldrig tänkt längre än till barnafödande. jag fattar att min bebis inte kommer hålla till så mycket på golvet och det känns som om jag kan leva med det. men sen? som pensionär? om man var en stel sjuttonåring, hur är man då som sjuttioåring?