om ellen och ett sätt att kanalisera ilska

jag tittade på teve när jag kom hem, till lunch sådär som man gör. ellen dejävlageneres show. så jävla värdelöst. det andra jag hade att välja på var trav, days of our endless lives och fucking ring-in-och-gissa-tv. då väljer jag ellen. och hon kommer in och kör lama skämt och det enda som inte går att skämta om är att hon är gay och sen så är hon äckligt amerikansk genom att försöka vara oamerikansk och tror att hon dansar. dansar! det är ingen dans! det är värre än det jag gör på dansgolvet de gånger jag inte fått i mej tillräckligt med sambukka (för att inte tala om de gånger jag verkligen fått i mej tillräckligt med sambukka). det är att gå sidledes och gnugga axlarana mot halsen. och alla i publiken jublar "ellen är den bästa dansaren i världen". det kan vara så att det är öppet ironiskt och jag inte förstår det men det är ingen som fnissar. alla gör som hon. hennes show handlar om att hon "dansar" och pratar med kameramannen.

jag kan välja att inte titta. jag kan äta min lunch i köket med en gratistidning. men jag dras till det och vill se på spektaklet och förfäras. men idag gick det inte. jag stängde av och tänkte att det är fan roligare att städa. vilket då leder till att jag sitter här istället och är sur.