om en intervju, en otrevlig tant och att göra bort sej

idag var jag på intervju för guidejobbet. det var massa folk där, en del såna som bara vill läsa kursen och inte bli guide och en del surkärringar. vad gäller de som bara vill läsa kursen så tycker jag de är orättvisa. ska de ta plats för en som verkligen kan bidra med något efter avklarat prov? om jag inte blir antagen och jag ser en av de där vadstena-dyrkarna gå på kurs ska jag fan ifrågasätta hela upplägget. vad gäller surkärringarna så var det väl egentligen bara en. hon satt med mej och två jättetrevliga tjejer och pratade. hon hade inget positivt att säga om nåt, visste allt om föreläsarna på liu, lade sej i onödiga saker och skrattade hårt och rått på ett sätt som inte går att beskriva med text.

ett sånt där du-är-för-ung-och-dum-och-bortskämd-för-att-veta-nåt-alls-skratt.

jag blir så förbannad. jag ville bita ifrån och skaka om henne. jag var sarkastisk i min trevligaste ton men hon förstod inte. hon visste att campus inte alls låg i valla. hon visste att svante kolsgårds far var en mycket bättre föreläsare än svante själv, trots att hon aldrig ens träffat svante. hon tyckte det var skandal att det inte fanns husmorsskola för unga kvinnor längre. hon skrattade helvetes-skrattet när en av tjejerna berättade att hon blev stressad när allt alltid skulle vara klinist rent. framför allt var surkartet inte jättesugen på att bli guide. tant.

för övrigt tror jag att intervjun blev bra. jag glömde säga en del saker, bra saker. som till exempel att jag vill bli guide för det är så kul att lära ut. men det kanske de förstår i och med min lärarutbildning. de skrattade åt mej när jag sa att min största talang var att jag inte har några porblem med att göra bort mej. hoppas det skrattade med mej och inte åt mej. annars har jag gjort bort mej.