om strålar och folk som finns kvar

det kan bero på att jag var på pm och hade lektion i torsdags. kanske satte känslan av att vara tillbaka i hormongytter och gamla minnen igång en elektrisk impuls till alla som var med på den gamla goda tiden. lukten av bosses bullar i kafeterian och snabba glimtar från lärare som fortfarande inte hälsar, som fortfarande ser mej som eleven, skickade ut vågor som träffade linköping, tranås och till och med öland.
dagen efter kom den nuvarande linköpingsbon (helt tydligt träffad av pm-strålarna) och pratade minnen från den låga skolan. vi pratade inte så mycket om bråken vi hade, om rektorns rum dit vi var förpassade allt som oftast. vi tänkte på hur saker har förrändras, hur en grym sjukdom och ett par högskolepoäng gör sån skillnad. vi pratade om vad alla gör nu. till exempel om josefine.
josefine som vi träffade på ikano sen. josefine som fått en vacker son och köpt hus i tranås. josefine som var bäst på fest och som var med när allt hände. josefine som jag kallade fejnen och gick ut i gryningen en kall vintermorgon bara för att få höra allt om natten då jag förlorade oskulden. josefine som jag inte sett på två och ett halvt år.
idag gick jag runt och åt fil när jultelefonsignalen ringde. det var my. my som gick i sjuan när jag gick i åttan. my som bodde granne och hade samma väg till skolan. my som var tvungen att bli vuxen när hon var femton och sen dess bott överallt och tagit sej igenom det omöjliga. nu bor hon på öland, har en egen blomsterbutik och är tvåbarnsmamma på deltid. my, henne har jag inte sett på två år.

strålarna kanske bara har börjat. kanske har jag innan helgen tagit slut ordnat en återträff. knappast troligt. men vad hade hänt om vi nu hade fått tillbaka en av dagarna, om vi fick göra om högstadiet som de människor vi är nu.